martenzzon

"Jag blev mördad"

Niklas, 17, skadades för livet när han blev slagen i huvudet med en flaska

NEUROPSYK, BOLLNÄS. Ett enda slag. Ett tonårsbråk om ingenting.

Nu sitter Niklas framför oss och säger att han är en levande död.

Han håller för huvudet, skriker av smärta.

16 månader tidigare - februarikväll i Häggvik norr om Stockholm:

Niklas, 15, faller ner på knä.

Slaget, med en vodkaflaska, har kommit bakifrån och träffat honom stenhårt i huvudet.

Några steg och han har segnat ihop på marken.

16-åringen med flaskan försvinner snabbt. Han tillhör ett killgäng som Niklas och hans vänner hamnat i bråk med, om egentligen ingenting, tidigare den här kvällen.

Det kommer inget blod från Niklas huvud. Kompisarna försöker väcka honom. Men han är borta. Det blir ambulans till Karolinska sjukhuset. Intensivvård. Slangar. Kraftig blödning. Operation. Respirator. Föräldrarna som vakar vid hans sida.

Den natten dör Niklas Håkansson.

Ljudet är som ett dån av motorsågar.

Det plågar honom på nätterna och det plågar honom på dagarna. Ett helvetesvrål i hans huvud som trängs med skuldkänslor, självmordstankar och överdrivna känslor. Niklas kan inte styra sina impulser. Små stråk av sorg blir ständiga gråtattacker, ben som skakar, frustration, ilska.

"Hatar ni mig?"

Vi träffar Niklas i ett mötesrum på Neuropsyk, ett omgjort mentalsjukhus i Bollnäs, där det nu bedrivs utbildning och rehabilitering för personer med hjärnskador. Här pågår Niklas väg tillbaka till livet. Läkarna vet inte hur återställd han kan bli. Hans mamma sitter intill.

Niklas har blåjeans, mörk luvtröja och lite rufsig frisyr.

- Hatar ni mig? frågar han plötsligt.

"Jag är världens sämsta"

Mörkret och tårarna faller över honom, än en gång. Han knäpper sina händer, tittar på oss. Tårarna kommer igen och han skakar sina knäppta händer vädjande.

- Förlåt mig, kan ni inte förlåta mig?

- Jag tycker att allt det här är mitt eget fel. Jag är världens sämsta kille.

Snabbt torkar han bort tårarna.

Så gör han varje gång han börjar gråta. Mitt i allt vet Niklas att han inte är som andra, han kan till och med minnas den blyga, datorintresserade och hockeyspelande 15-åringen han var en gång. Högerbacken i Sollentuna Hockey. Eller var det vänsterforward?

Var kliniskt död

Niklas minns inte och börjar gråta igen. Mamma försöker trösta.

- Jag saknar mitt gamla liv, nu får jag leva helt isolerad.

- Niklas blev mördad, säger han.

En kort stund efter misshandeln var han också kliniskt död.

I veckor låg han nedsövd vid en respirator. Först efter tio dagar kunde läkarna konstatera att han skulle överleva. Han blev satt i rullstol, men den är borta nu. Han kan gå igen, om än lite okontrollerat.

Kvar finns smärtan.

Smärtan och synbesvären och koncentrationssvårigheterna och minnesproblemen.

Slaget av en vodkaflaska fortsätter att eka i hans skalle.

- Jag står inte ut. Jag mår förjävligt och det är en vidrig smärta i huvudet. Det är outhärdligt.

- Och sen alla tankarna och mardrömmarna, där de jag älskar torterar mig. Mitt liv byggs upp av smärta.

Men trots självmordstankar, skuldkänslor och smärtan i huvudet vill han berätta.

Vill visa konsekvenserna

Han har ett budskap och han har funderat på om han längre fram, om han blir bättre, ska prata på skolor om effekterna av ungdomsvåld.

- Ett enda slag kan förändra livet. Det kan räcka med ett knytnävsslag. Hjärnan är väldigt skör. Jag tycker inte att man ska slåss över huvud taget.

- Jag vill att Sverige ska få reda på hur det kan gå med skallskador,

säger han.

Samtidigt är familjen kritisk mot vården av Niklas. Mamman, Kinne Håkansson, berättar om familjens kamp för att Niklas ska få en långsiktig rehabilitering. Både hon och maken har fått sjukskriva sig i perioder för att ta hand om Niklas. Under långa perioder har de vårdat honom i hemmet och inga andra möjligheter har erbjudits.

Niklas återkommer hela tiden till pojken med flaskan.

Han dömdes men är nu fri efter straffet till ungdomsvård för grov misshandel. Niklas kan inte släppa tanken på att han nu går på gatorna hemma i Sollentuna som alla andra, medan Niklas sitter på ett omgjort mentalsjukhus i Bollnäs.

- Jag vill att det ska bli skärpta straff, säger Niklas.

Och så kommer mörkret över honom, än en gång.

 Vi som "knackade på" hos våra kompisar utan förvarning när vi ville träffa dem
Vi som slog in skolböckerna i diverse fina skydd för att vi behandlade dem med respekt
Vi som någon gång har haft en OKEJ-poster upphängd på väggen
Vi som samlade på allt - främst kapsyler
Vi som var den första generationen som kunde zappa mellan Skurt och Björnes magasin
Vi som i våra egna dagböcker inte kunde undvika att använda samma fraser som i "Berts Dagbok"
Vi som på egen hand lärdes oss datorer/internet/fildelning och dessutom fick lära våra föräldrar hur de kollar sin mail
Vi som upptäckte erotik genom ryska posten och snurra flaskan
Vi som hade kvar Sovjet i kartboken hela grundskolan (trots upplösningen)
Vi som förtjusades av att leka med slime ifrån Buttericks
Vi som började "hänga med våra polare" när det blev för ocoolt att "leka med våra kompisar"
Vi som jublade när gröna/svarta tavlan bytades ut till whiteboards i skolan
Vi som fick hjälpa läraren att trycka på play på videoapparaten
Vi som fyllde våra cykelhjul med kulor eller spelkort för att det skulle låta så mycket som möjligt när vi flög fram
Vi som trodde att vi skulle bli rika när vi efter många år skulle sälja våra kulor, ishockeykort och pogs
Vi som spelade in musik på kasettband genom radion
Vi som gick från altavista till eniro och från eniro till google
Vi som läste OÄ i skolan
Vi som insåg att dagliga duschar och deodorant är en självklarhet
Vi som var närvarande medan myrornas krig fortfarande gick på TV
Vi som fortfarande säger negerbollar och aldrig har sagt det och menat något förolämpande
Vi som var för coola för vanliga sällskapsdjur och skaffade vandrande pinnar och tesvamp
Vi som smällde äkta tiger-smällare och thunder kings (inga nya mjukisvarianter) varje nyår
Vi som tvingades runt för att sälja bingolotter varje vecka
Vi som hade förstaklickare-kepsar
Vi som hade påtvingade brev vänner i grannorten
Vi som läste Lyckoslanten
Vi som lämnade Bingolotto samtidigt som Leif Loket Olsson
Vi som lät mamma fläta hela håret i små flätor när håret var blött, och sen sov på dessa under natten för att få vågigt hår till kommande skoldag
Vi som införde pizza, kebab och tacos i svensk husmanskost
Vi som fortfarande kan dansa Macarena till punkt och pricka
Vi som fortfarande inte kan se Ingvar Carlssons ansikte utan att tänka på dojan
Vi som fick förbud att använda tamagoshi på lektionerna
Vi som använde sockiplast för att förhindra det groteska vårtspridandet
Vi som var de som började med lunarstorm och vi som tog lång tid på oss innan vi hade hjärtat att sluta med det
Vi som lärde oss hantera MS Dos för att kunna spela pc-spel
Vi som lärde känna Robert Gustavsson genom Björnes Magasin och inte Parlamentet
Vi som käkade Raider och inte Twix!
Vi som fick onödigt mycket information om att vi skulle ringa 112 i stället för 90 000
Vi som gjorde fingerlekar med garn" såsom vaggan, eifeltornet,fiskenätet
Vi som kunde ringa in och få chansen att spela Hugo i direktsändning